Så sitter vi här i sommarhettan, mitt i en regeringskris. Framför allt reflekterar den här krisen den politiska risken relaterad till människors privata boendekostnader.

Att införa marknadshyror för nyproduktion är något som många fastighetsbolag suttit och väntat på och som debatterats under lång tid. Nu är det dock så att vid nyproduktion kan de olika parterna avtala om en så kallad presumtionshyra. Då tar man med produktionskostnaden när hyran fastställs, och hyran blir i nivå med marknadsmässig hyra. Om detta inte hade varit förhandlingsbart, hade vi haft mycket mindre nyproduktion av bostäder än vad vi har idag. Att avreglera och införa marknadshyror för nyproduktion löser inte hela problemet, men mildrar det och minskar osäkerhetsfaktorerna relaterat till bland annat regleringen.

Den svenska hyresrättsmarknaden har varit reglerad sedan 40-talet. I slutet av 2020 stod omkring 700 000 personer i Bostadsförmedlingen Stockholms kö. Enligt Bostadsförmedlingens statistik har Bostadsförmedlingen i Stockholm förmedlat 630 000 lägenheter sedan starten 1947, vilket innebär att det är fler personer i kön idag än det totala antalet lägenheter som har förmedlats under 64 år.  Siffrorna talar sitt tydliga språk. Efterfrågan på bostäder är betydligt större än utbudet, och för att lösa knuten krävs bland annat nyproduktion av kostnadseffektiva lägenheter i trygga miljöer. Lägesfaktorn återspeglas inte heller automatiskt i hyresnivåerna, och därmed kan äldre (icke renoverade) bostäder i centrala delar av Stockholm ha betydligt lägre hyror än bostäder i förorterna. När de gamla lägenheterna sedan renoveras så höjs hyrorna för att täcka in moderniseringskostnaderna. Fastighetsägarna vill förstås ha avkastning på sina investeringar, vid såväl nyproduktion som renoveringar.

Statistiken i juni från Svensk Mäklarstatistik pekar på att priserna för bostadsrätter har ökat med en årstakt om 13% i Sverige. Motsvarande siffra för villor är 20%. Samtidigt som det blir allt svårare för unga att ta sig in på bostadsmarknaden, så blir det en inlåsningseffekt för de som bor i värdefulla bostäder. Att priserna sticker iväg resulterar också i en högre privat skuldsättningsgrad och i att alltmer av hushållens inkomst går till boende. Under det senaste året har bolånen ökat med 211 miljarder kronor till SEK 3,725 miljarder (SCB). Enbart i maj ökade hushållens skuldsättning med 6% på årsbasis. (SCB).

Det låga ränteläget är ett av flera skäl till detta. Det har aldrig varit billigare att låna och detta ränteläge har också påverkat den hausse vi sett i aktiemarknaden. I höst kommer amorteringskravet tillbaka och konsumtionsmönstret som påverkades av pandemin kan vi anta återgår till det läge som rådde innan pandemin, då människor spenderade mer pengar på restaurangbesök, biobesök, kläder och resor. Amorteringskravet återinförs också. Då kanske den här heta marknaden blir lite svalare, så också vädret när höstvindarna börjar blåsa.

Utöver detta har pandemin även delvis påverkat att priserna på fritidshus har ökat med 15,5 % under de senaste 12 månaderna (Svensk Mäklarstatistik). Folk vill ut på landet, i stället för ut ur landet. Unga människor och barnfamiljer flyttar bort från Stockholms kommun, och i statistiken för 2020 syns en tydlig nettoutflyttning (SCB). En icke fungerande bostadsmarknad är ett av skälen, men frågor om livskvalitet och trygga boendemiljöer påverkar också.

Just därför blir min sommarläsning artiklar om ”the 15 Minute City” av forskaren Carlos Moreno. Han beskriver hur man bygger en stad som gör det möjligt att leva lokalt, med gångavstånd till de viktigaste samhällsfunktionerna. Genom förbättrad tillgänglighet skapas mer attraktiva stadsmiljöer, oavsett ålder och socio-ekonomisk grupp.

För Stockholm är det oerhört viktigt att få stopp på nettoutflyttningen, för att kunna vara en fortsatt tillväxtmotor i Sverige. I år har tendensen varit det motsatta. Norra Sverige, med livskraftig industri baserat på gröna investeringar växer fram, samtidigt som dessa regioner inte har drabbats lika hårt av pandemin som Stockholm.

Rörelsen kring 15-Minute City är delvis driven av de förhållanden som uppstod i samband med pandemin. I det stora hela förespråkar 15-Minute City modellen gångavstånd till viktiga samhälleliga funktioner, eftersom man anser att kvaliteten i ett urbant liv står i proportion till tidsåtgång för transporter. Mindre tid till transport ger mer kvalitet. Boende, arbete, affärer, hälsovård, skola och underhållning är essentiella samhälleliga funktioner som ska finnas i de boendes närhet. Samtidigt ska stadsstrukturen säkerställa bland annat närhet, närvaro och diversitet, så att man kan skapa en mer hälsosam urban miljö.

I nära relation till denna rörelse finns även ”C40 Cities”, där även Stockholm är medlem. Gruppen består av nästan 100 städer som strävar efter klimatsmarta stadslösningar, för att förbättra och påskynda klimatåtgärder i städerna. Så visst finns det alla möjligheter i världen för Stockholm att hålla kvar barnfamiljerna – förutsatt att deras krav hörsammas. Boendekostnaderna lär däremot fortfarande förbli en svår nöt att knäcka.